När vården behövde stå kvar

ADHD, skolfrånvaro och missbruk

Texten bygger på en verklig vårdsituation men är anonymiserad och ändrad för att skydda patientens och familjens integritet.

När familjen kom till Spektrum Psykiatri var situationen mycket allvarlig. En tonåring hade slutat gå i skolan, fastnat i droger och mådde så dåligt att framtiden inte längre verkade ha något värde. Familjen hade sökt hjälp flera gånger, men situationen hade fortsatt att försämras.

Vi tog emot ärendet – inte för att det var enkelt, utan för att det var allvarligt.

Unga med missbruk behöver ofta socialt stöd, skydd och tydliga insatser från samhället. Men de behöver också psykiatrisk bedömning, behandling och uppföljning.

Pågående missbruk kan göra psykiatrisk vård svårare, men det bör inte automatiskt innebära att den psykiatriska bedömningen uteblir. Ofta finns bakomliggande ADHD, ångest, depression, trauma eller annan psykiatrisk problematik som behöver förstås och behandlas parallellt.

Efter några veckor blev det tydligt att missbruket fortfarande var aktivt och att situationen var riskfylld. Vi gjorde därför en orosanmälan till socialtjänsten. Ungdomen placerades akut utanför hemmet med stöd av LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Under den här perioden stod vi kvar. Vi fortsatte behandlingen, justerade läkemedel, samarbetade med socialtjänst och HVB-hem, stöttade både patienten och föräldern och genomförde neuropsykiatrisk utredning när ungdomen varit drogfri och förutsättningarna var bättre.

Utredningen visade svår ADHD med betydande funktionssvårigheter. Behandlingen behövde anpassas steg för steg, samtidigt som familjen behövde hjälp att orka igenom en mycket svår period.

Ett och ett halvt år senare ser livet annorlunda ut. Ungdomen har nu bott hemma i ett halvår, är fortsatt stabil och använder inte droger. Skolan är ännu inte helt tillbaka, men vardagen har fått mer struktur och en praktikplats har blivit ett första steg framåt.

För ett år sedan beskrev ungdomen att det sedan flera år inte fanns något att leva för. Idag är samma person gladare, mer närvarande – och ser fram emot en sommarresa.

Det här är inte en berättelse om en snabb lösning. Det är ett exempel på psykiatriskt arbete när det är som mest komplext: att ta ansvar, samarbeta, stå kvar och fortsätta framåt, även när vägen är svår.