Vanliga frågor om ångest

Ångest är en stark känsla av oro, rädsla eller inre spänning. Den kan vara kopplad till specifika situationer, som sociala sammanhang eller separation, men kan också finnas mer konstant utan tydlig orsak. Ångest är kroppens alarmsystem – men när det aktiveras för ofta eller för starkt blir det ett problem som kan påverka vardagen.

Ångest kan visa sig på många sätt: magont, huvudvärk, sömnsvårigheter, undvikande beteenden, irritabilitet eller stark oro inför vardagliga situationer. Barn har ofta svårt att själva sätta ord på ångest och uttrycker den istället genom kroppsliga eller beteendemässiga signaler.

Ångest är inte bara en känsla utan påverkar hela kroppen. Vanliga symtom är hjärtklappning, tryck över bröstet, snabb andning, magont, illamående, yrsel, spänningar, skakningar och trötthet. Kroppen går in i ett beredskapsläge trots att det inte finns någon faktisk fara.

Ångest behöver inte alltid ha en synlig yttre orsak. Den kan uppstå på grund av ökad sårbarhet i nervsystemet, långvarig stress, tidigare belastningar eller ärftliga faktorer. Hjärnan tolkar situationer som hotfulla även när de objektivt sett inte är det.

Ja. Ångest är vanligt hos barn och ungdomar med neuropsykiatriska svårigheter, till exempel ADHD, autism eller språkrelaterade svårigheter. Ibland beror ångesten på att barnet ofta hamnar i situationer som blir svåra att förstå, hantera eller förutse. Det kan handla om krav i skolan, sociala missförstånd, starka känsloreaktioner, ljud- och intryckskänslighet eller upplevelsen av att ofta misslyckas trots att man försöker. Hos vissa barn blir ångesten tydlig, medan andra visar den genom irritabilitet, undvikande, sömnsvårigheter, magont eller utbrott. Därför är det viktigt att inte bara behandla ångestsymtomen, utan också förstå vad som ligger bakom. När neuropsykiatriska svårigheter och ångest bedöms tillsammans blir det lättare att ge rätt stöd, rätt anpassningar och vid behov rätt behandling.

När symtomen ger tydlig funktionsnedsättning eller inte förbättras tillräckligt av stöd/psykologisk behandling.

Läs mer om läkemedelsbehandling för ångest →

Ja, det kan hända. Barn med generaliserad ångest (GAD) kan ha svårt att koncentrera sig i skolan eftersom de är upptagna av oro. De kan upplevas som splittrade, spända eller ständigt på helspänn. Skillnaden är att svårigheterna vid ångest oftast hänger ihop med oro och rädsla, medan ADHD handlar om mer genomgripande svårigheter med uppmärksamhet och impulskontroll. Ibland förekommer båda samtidigt, och då behövs en noggrann bedömning.

Läs mer om ADHD →

Ja. Vid långvarig och intensiv oro kan barnet upplevas som trött, tillbakadraget eller hopplöst inställt till framtiden. Det kan ibland misstolkas som depression. En viktig skillnad är att ångest ofta präglas av ständig vaksamhet och oro, snarare än tomhet eller förlust av intresse.

Barn med social ångest är ofta mycket självmedvetna och rädda för att bli bedömda. Ögonkontakt kan då upplevas som påfrestande eller hotfull, eftersom den ökar känslan av att vara i fokus. Undvikande av ögonkontakt är alltså inte ett tecken på ointresse eller trots, utan ett sätt att hantera ångest.

Nej, panikattacker är inte farliga, även om de kan kännas mycket skrämmande. Kroppens alarmsystem slår på för fullt, vilket kan ge symtom som hjärtklappning, andnöd, yrsel eller stickningar i kroppen. Attackerna går över av sig själva. Ofta är det rädslan för att få en ny attack som blir mest begränsande i vardagen.

Ja. Tvång kan också vara inre, till exempel att barnet måste tänka på ett visst sätt, räkna i huvudet eller ”neutralisera” en obehaglig tanke med en annan. Dessa mentala ritualer syns inte alltid utåt, men kan ta mycket energi och tid för barnet.

Läs mer om tvångssyndrom (OCD) →