Skolfrånvaro, depression och ADD

När skolfrånvaro visade sig handla om mycket mer än skolan

Texten bygger på en verklig vårdsituation men är anonymiserad och ändrad för att skydda patientens och familjens integritet.

Det började med sådant som många familjer först försöker förstå på egen hand.

Lite mer frånvaro. Mindre ork. Svårare att komma iväg på morgonen. Mindre lust att träffa kompisar. Mer tid hemma, mer tid på rummet och allt färre saker som fungerade.

Med tiden blev det tydligt att det inte handlade om trots, lathet eller vanlig tonårströtthet.

Det handlade om ett barn som mådde allt sämre.

Skolan hade länge varit svår, men till slut blev den omöjlig. Vardagsrutiner föll bort. Hygien, sömn, mat och kontakt med andra blev sådant som familjen behövde kämpa för varje dag. Intressen som tidigare hade varit viktiga tappade sin kraft.

Föräldrarna såg att det inte bara handlade om svårigheter att gå till skolan. De såg hur deras som tappade energi, glädje och framtidstro.

Familjen sökte hjälp. Vid en tidigare kontakt bedömdes svårigheterna inte höra hemma på specialistpsykiatrisk nivå, utan familjen hänvisades vidare till primärvården. För föräldrarna var det svårt att förstå. Hemma fanns ett barn med total skolfrånvaro, tydlig nedstämdhet, sömnstörning, hopplöshet och självmordstankar.

När familjen kom till Spektrum Psykiatri behövde situationen tas på allvar.

Barnet mådde så dåligt att samtal inte var möjligt som första steg. Det fanns varken ork, tillit eller intresse för samtalskontakt. Besvikelsen på vården var stor, och familjen hade levt länge med en situation som blivit allt mer ohållbar.

Därför behövde behandlingen börja där barnet faktiskt befann sig.

Vid bedömningen framkom depression med stor påverkan på fungerandet. Antidepressiv medicinering sattes in tidigt, inte som en ensam lösning, utan för att minska det psykiska lidandet och skapa möjlighet för andra insatser att överhuvudtaget bli möjliga.

Samtidigt fanns tecken på långvariga svårigheter med igångsättning, uthållighet, planeringsförmåga och självkänsla. Det väckte misstanke om bakomliggande neuropsykiatriska svårigheter, men en utredning behövde göras vid rätt tidpunkt.

När depressionen fortfarande var tydlig hade det inte varit tillräckligt tillförlitligt att bedöma vad som var depression och vad som var mer varaktiga funktionssvårigheter.

Arbetet handlade därför om flera delar samtidigt: medicinsk behandling, stöd till familjen, kontakt med skolan och planering framåt. Psykoterapeut kopplades in. Vi deltog i skolmöte och SIP-möte för att bidra till en gemensam bild av barnets behov och vilka anpassningar som behövdes.

Förändringen kom inte som ett stort genombrott.

Den kom försiktigt.

Föräldrarna började märka att deras barn var mer med i familjen. Mer kontaktbar. Ibland gladare. Ibland mer rastlös, men också mer levande.

En kvällsserie tillsammans med pappa blev plötsligt något viktigt. Inte för att en tv-serie löser depression, skolfrånvaro eller neuropsykiatriska svårigheter, utan för att den blev en stund av närvaro. En stund där skratt kunde komma tillbaka.

Sådana ögonblick betyder mycket när en familj länge har levt med oro.

När depressionen senare var i remission kunde den neuropsykiatriska utredningen genomföras med bättre förutsättningar. Utredningen visade ADD.

När behandling för ADD sattes in fick barnet bättre effekt än tidigare insatser hade kunnat ge. Det blev lättare att komma igång, hålla kvar fokus och orka med krav i vardagen.

Det betydde inte att allt blev enkelt. Skolan fungerade fortfarande inte alls. Mycket i vardagen var fortsatt skört. Men något viktigt hade förändrats.

Föräldrarna beskrev att deras barn var mer närvarande, mer kontaktbar och oftare sökte sig till gemenskap hemma. Det kom fler skratt, fler små initiativ och fler stunder där familjen kände igen sitt barn igen.

För oss är det ett viktigt steg. Inte för att allt är löst, utan för att riktningen har förändrats.

Psykisk ohälsa hos barn och ungdomar syns inte alltid tydligt från början. Ibland visar den sig som skolfrånvaro, irritation, trötthet, tappad motivation eller att barnet drar sig undan. Bakom det kan det finnas depression, ångest, neuropsykiatriska svårigheter eller en kombination av flera saker.

Därför behöver barn och familjer få hjälp som tar både måendet, vardagen, skolan och familjens belastning på allvar.

Ibland behöver den första insatsen vara medicinsk, för att barnet ska få tillräckligt med kraft för att kunna ta emot annat stöd. I andra fall börjar man på ett annat sätt. Det viktiga är att behandlingen utgår från barnets faktiska situation.

I det här ärendet återstår fortfarande mycket arbete.

Men barnet mår bättre än när familjen kom.

Och det gör skillnad.