”Normal” ångest eller ångestsyndrom?

Ångestsyndrom skiljer sig från vanlig eller typisk ångest, på samma sätt som depression skiljer sig från vardaglig nedstämdhet

Normal ångest förekommer under hela livet. Ångestsyndrom debuterar däremot ofta före puberteten och kan börja eller förvärras plötsligt och oväntat, ”från ingenstans”.

Aktiviteter som är typiska och utvecklingsmässigt förväntade, och som de flesta barn uppskattar, kan vara svåra eller omöjliga att genomföra för barn med ångestsyndrom. För ett barn med ångestsyndrom kan skolgång, övernattningar hos vänner eller läger, att knyta nya kontakter på en fest, att ”visa upp sig” samt att delta i nya och potentiellt belönande upplevelser (t.ex. nöjesparker) vara starkt ångestframkallande. Barnets intensiva reaktion är ofta överraskande för vårdnadshavare, eftersom utlösande faktorer ofta är vardagliga och normala händelser som barnet i den aktuella åldern förväntas klara av.

Barn med ångestsyndrom upplever ofta flera oförklarliga kroppsliga symtom, såsom magont, huvudvärk, andfåddhet, bröstsmärta, rädsla för att sätta i halsen samt kväljningar eller kräkningar. De oroar sig ofta för sin allmänna hälsa. Ångestfyllda barn kan fästa överdriven uppmärksamhet vid kroppsliga förnimmelser och feltolka dessa som tecken på sjukdom. Följden kan bli att barnet uppfattas som somatiskt sjukt av föräldrar, samt att barnet oftare besöker skolsköterska och/eller barnläkare, vilket kan leda till frånvaro från skolan och ibland onödiga medicinska utredningar eller åtgärder.

Ihållande och konsekventa ångestsymtom över tid är centrala för diagnosen ångestsyndrom. Samtidigt kan vissa barn uppleva en plötslig försämring av ångestsymtomen. Exempelvis kan ett 8-årigt barn som tidigare varit lätt ångestfyllt men trivts i skolan utveckla uttalad separationsångest och vägra gå till skolan.

Barn med ångest tenderar att hantera sin ångest genom att undvika situationer som väcker obehag. Om dessa utlösande situationer är vardagliga och nödvändiga delar av uppväxten kan barnets dagliga funktion och livet i hemmet eller skolan påverkas negativt.

När ångest leder till funktionsnedsättning föreligger ett ångestsyndrom

Utbildade yrkespersoner, såsom barn- och ungdomspsykiater, kan identifiera ett mönster av symtom som talar för ångestsyndrom, delvis eftersom symtombilden ofta är relativt likartad mellan olika barn med ångestsyndrom.

Föräldrar och andra omsorgspersoner hamnar ofta i ett beteende där de förutser barnets ångestreaktioner och, i syfte att minska barnets lidande, hjälper barnet att undvika situationer som kan utlösa ångest. Trots goda intentioner kan dessa beteenden i praktiken förvärra ångesten och hindra barnet från att utveckla strategier för att hantera och anpassa sig till normala och viktiga utvecklingsuppgifter.

Undvikande, affektutbrott eller andra beteenden som kontinuerligt hindrar barnet från att delta i åldersadekvata aktiviteter leder till så kallad funktionsnedsättning. Därutöver innebär den kroppsliga och emotionella belastningen av ångest en psykisk funktionsnedsättning.

Läs mer om bedömning och behandling.