Autism eller social fobi?
Så skiljer du tillstånden åt
Autism och social fobi – hur skiljer man dem åt?
Autism och social fobi liknar varandra, särskilt när det gäller undvikande av sociala situationer och svårigheter med ögonkontakt. Upp till cirka hälften av personer med autism uppskattas också uppleva social ångest, och samsjuklighet är särskilt vanlig under tonåren, inte minst hos flickor som maskerar sina svårigheter.
Det är viktigt att skilja mellan autism och social fobi eftersom behandlingsinsatserna ser olika ut.
Vad är social fobi?
Social fobi (social ångest) innebär en stark och ihållande rädsla för sociala situationer där man riskerar att bli granskad av andra. Rädslan handlar om att bli förlöjligad, generad eller göra bort sig.
Debut sker oftast mellan 8 och 15 års ålder. Ibland framträder symtomen efter negativa sociala erfarenheter, till exempel mobbning.
Personer med social fobi har ofta varit blyga sedan tidig ålder, men uppvisar inte typiska autistiska kärnsymtom. Den sociala förmågan finns i grunden, men hämmas av stark ångest.
Hur skiljer sig autism?
Autism är ett medfött neuropsykiatriskt tillstånd. Tecken finns tidigt i utvecklingen och diagnos kan ibland ställas redan vid 1,5–2 års ålder.
Även om svårigheterna finns tidigt kan funktionspåverkan bli tydligare först senare, när kraven ökar och personens strategier inte längre räcker till.
Det är inte ovanligt att autistiska personer utvecklar social fobi. Att ständigt vara rädd för att säga fel, tolka fel eller missförstå andra kan leda till sekundär social ångest. I sådana fall är social fobi en följd av långvarig social överbelastning – inte den primära svårigheten.
Skillnader mellan social fobi och autism
Varför är det viktigt att skilja mellan dem?
Om man tolkar autism som enbart social fobi riskerar man att sätta in behandling som fokuserar på exponering utan att ta hänsyn till grundläggande sociala svårigheter.
Det är inte heller ovanligt att social fobi misstolkas som autism.
Om man däremot missar en samtidig social fobi hos en autistisk person riskerar man att förbise ett behandlingsbart ångesttillstånd.
En noggrann kartläggning av utvecklingshistoria, debutålder och bakomliggande mekanismer är därför avgörande.
En fördjupad förståelse för varje individ är central. Liknande beteenden kan ha olika orsaker. Genom att lyssna aktivt, kartlägga noggrant och anpassa behandlingen efter rätt mekanism kan man minska lidande och skapa mer träffsäkra insatser.