ADHD-medicin för barn – 5 fakta du bör veta
- Krisztina Pösz
- 6 juli
- 2 min läsning
Uppdaterat: för 18 timmar sedan
Läkemedel som används för att behandla ADHD är bland de mest studerade inom psykiatrin. Forskning visar att de har god effekt på kärnsymtom som ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet – både hos barn, ungdomar och vuxna. De är ofta mer effektiva än många andra läkemedel inom både psykisk och kroppslig vård. De flesta biverkningar är lindriga och övergående, särskilt om behandlingen sker med noggrann uppföljning.
Personer med ADHD löper också större risk att drabbas av andra psykiska och fysiska problem, samt att råka ut för negativa livshändelser och konsekvenser i vardagen. Studier visar tydligt att rätt behandling med läkemedel mot ADHD skyddar mot allvarliga följder och minskar dessa risker. Det handlar bland annat om färre olycksfall, självmordsförsök och tonårsgraviditeter – och en lägre risk för substansberoende och kriminalitet.
Många tror att ADHD-medicin bara används för barn när "allt annat har prövats" och inget har fungerat. Men så är det inte. Faktum är att läkemedel ofta är det första steget i behandlingen – just för att det har bäst effekt på kärnsymtomen. När symtomen lindras blir vardagen mindre stressig och livet fungerar lättare. Det betyder inte att man hoppar över samtal, stöd eller anpassningar – men medicin kan göra det möjligt att ta till sig hjälpen.
Den optimala dosen av ADHD-medicin är individuell för varje person. Det beror inte på ålder, vikt, kön eller hur svåra symtomen är. Det avgörs av andra faktorer som är unika för varje individ – till exempel hur kroppen tar upp medicinen i magen och tarmen, hur snabbt den bryts ner i kroppen, och hur lätt den kan ta sig från blodet till hjärnan där den ska verka. Därför behöver dosen finjusteras tills man hittar en nivå som ger god effekt utan besvärliga biverkningar.
En korrekt diagnos är avgörande för en framgångsrik behandling. En felaktig diagnos kan leda till insatser som inte hjälper – eller i vissa fall till och med förvärrar symtomen. Om behandlingen inte ger önskad effekt bör man alltid överväga samsjuklighet och ompröva diagnosen. När rätt medicin ges, i rätt dos och med hänsyn till barnets unika förutsättningar, förväntas resultaten bli mycket positiva – ofta med inga eller minimala biverkningar.
